Nya nummer av Arbete och Hälsa
Under 2018 har vi publicerat fyra nya nummer av den vetenskapliga skriftserien Arbete och Hälsa och vi har två manus till på gång som kommer ut innan året är slut.
Alla publicerade nummer går att ladda ned eller beställa här.
2018;52(1)
The Nordic Expert Group for Criteria Documentation of Health Risks from Chemicals. 150. Silicon carbide
Silikonkarbid (SiC) uppträder som ett extremt sällsynt mineral i naturen, men har har producerats industriellt i stor skala sedan slutet av 1800-talet. Traditionellt har den viktigaste användningen av SiC varit som ett slipmedel. Dock har materialet på senare år funnit omfattande tillämpningar, t.ex. som förstärkning och slitstarka komponenter i kompositmaterial och metallegeringar, och som en halvledare i elektronik. Nuvarande dokument, som avser att bilda den vetenskapliga grunden för en yrkesmässig exponeringsgräns, granskar litteraturen om hälsoeffekter av SiC-exponering. Nästan alla epidemiologiska studier på SiC har utförts i SiC-produktionen industri där arbetstagare har utsatts för en blandning av vinklad SiC, SiC-fibrer, kvarts, cristobalit och andra damm och gaser. Biverkningar av hälsa i andningsorganen är lungfibros, obstruktiva lungsjukdomar och lungcancer.
2018;52(2)
Högtflygande risker. Variationer i arbetsvillkor, hälsa och säkerhetsbeteende bland trafikpiloter i relation till säkerhetsklimat
Flygmarknaden har sedan slutet av 1990-talet genomgått genomgripande av-reglering och förändring och är idag hårt konkurrensdriven. Som en följd har flygbolagen utvecklat affärsmodeller med nya anställningsformer och nya sätt att organisera verksamheten. För trafikpiloterna har det inneburit förändrade och ofta försämrade anställnings- och arbetsvillkor. Myndigheter i Sverige och internationellt ser potentiella säkerhetsrisker i avregleringen och de nya affärs-modellerna som alltså kan vara förenade med försämrad flygsäkerhet. Syftet med den här studien var att undersöka trafikpiloternas uppfattning av säkerhetsklimat, samt att belysa hur olika typer av uppfattat säkerhetsklimat hänger samman med piloters arbetsvillkor, hälsa och med flygsäkerhet. Data samlades in genom självrapporter i enkät med en total svarsfrekvens på 46 %. Resultaten visar tydliga skillnader mellan olika typer av säkerhetsklimat. En klusteranalys resulterade i tre tydliga kluster av säkerhetsklimat som benämndes ”Högrisk-klimat“, “Mellanriskklimat“ och ”Lågriskklimat”. Högriskklimatklustret får ses som en riskgrupp för flygsäkerhet i och med att det karaktäriserades av bristande rapporterings- och lärklimat, bristfällig kommunikation och säkerhetsengagemang, otillräckligt med olika resurser för ett gott säkerhetsarbete och brister i det systematiska säkerhetsarbetet. Piloter som tillhörde Högriskklimatklustret rapporterade genomgående sämre arbetsvillkor, sämre hälsa och återhämtning, högre nivåer av ångest och depression, fler incidenter och misstag och farligare säkerhetsbeteenden än övriga piloter. Ur ett praktiskt säkerhets- och arbetsmiljöperspektiv synliggör studien en rad konkreta förhållanden som är möjliga att förändra.
2018;52(3)
The Nordic Expert Group for Criteria Documentation of Health Risks from Chemicals. 151. Occupational skin exposure to chemicals.
Hudexponering för kemikalier kan ske genom kontakt med luft, fasta material, vätskor, kontaminerade ytor eller genom avsiktlig applicering. Hudexponering kan orsaka upptag genom huden, hudsensibilisering och hudirritation, i synnerhet vid upprepad eller långvarig exponering. Upp till 30% av yrkessjukdomarna i Europa utgörs av hudsjukdomar. De viktigaste yttre riskfaktorerna är exponering för hudsensibiliserande ämnen (kontaktallergen), hudirriterande ämnen och våtarbete. Hudexponering för kemikalier kan också orsaka systemeffekter och hudcancer. Hudexponering för hudsensibiliserande ämnen kan inducera kontaktallergi och upprepad exponering kan hos en redan sensibiliserad person orsaka allergiskt kontakteksem, den kliniska sjukdomen. Kontaktallergi är en annan form av allergi än den vid IgE-medierad astma och rinit. De ämnen som oftast orsakar kontaktallergi är metaller, konserveringsmedel, plast- och gummikemikalier, parfymämnen och hårfärgämnen.
Gränsvärden för luftburen exponering i arbetsmiljön är inte relevanta eller tillräckliga för att skydda mot negativa hälsoeffekter av hudexponering. Det finns
flera möjligheter att genom lagstiftning begränsa hudexponeringen för farliga ämnen i arbetsmiljön, till exempel biologiska gränsvärden, varning/notering för
hudupptag och sensibilisering, och begränsningar av yrkesmässig användning av kemikalier.
Sambandet mellan huddos och den dos som orsakar eksem vid kontaktallergi har fastställts för ett antal metaller, konserveringsmedel och parfymämnen. Sådan kunskap kan stödja arbetet med att ta fram gränsvärden för hudexponering i arbetsmiljön. Kontroll och tillsyn på arbetsplatser skulle kunna baseras på olika mått, bland annat genom att mäta hudexponering, frisättning av metaller från ytor och koncentrationen i produkter som kommer i kontakt med huden.
2018;52(4)
Systematiska kunskapsöversikter; 12. Arbejdsrelaterede risikofaktorer for slidgigt i tommelens rodled.
Tumbasartros är relativt vanligt och kan leda till påtagliga besvär som ibland kräver kirurgiska åtgärder (www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Artros-i-tummen). Vi saknar således kunskap för att förebygga det. Orsaker till tumbasartros är därför ett prioriterat område för framtida forskning.
Litteraturen anger att tumbasartros (arthros i den första karpometakarpalleden) förekommer i en frekvens mellan 0,6 och 30 % för män, och 2,2 och 33 % för
kvinnor. Denna stora variation kan bero på olika metoder för diagnostik. Diagnosen var baserad på enbart röntgen i den studie som fanns högst frekvens
medan studier som noterat lägre förekomster också har krävt att det skall föreligga symptom, t ex smärta. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor och vid
övervikt/fetma, men mekanismerna bakom detta är oklara. Liksom vid andra artrossjukdomar är också tumbasartros vanligare vid högre åldrar.
Målsättningen med denna kritiska och systematiska genomgång av litteraturen är bedöma om och i vilken grad exponeringar i arbetslivet påverkar risken
att drabbas av tumbasartros. Den övergripande slutsatsen är att det saknas kunskap för säkra slutsatser om samband mellan arbetsrelaterade exponeringar och tumbasartros. Skälen är att det dels finns få studier, dels har studierna brister i hur man mäter exponering och karaktäriserar utfallet, dels finner några studier ett samband medan andra inte finner något samband.
2018;52(5)
Systematiska kunskapsöversikter; 13. Suicide in the employed population: A review of epidemiology, risk factors and prevention activities
Antalet självmord i Sverige och har varit tämligen konstant under de senaste 20 åren och betydligt vanligare hos män. Med tanke på att befolkningen
har ökat, så har antalet fall per 100 000 minskat något över tid. Självmord utgör drygt 1 procent av alla dödsfall och är en förhållandevis vanlig dödsorsak i yrkesverksamma åldrar. Det innebär t ex att mer än vart femte dödsfall i åldrarna under 40 år beror på självmord och det innebär att när en yngre människa dör på en arbetsplats så är det inte så sällan beroende på ett självmord. Det är sedan länge känt att självmord är vanligare bland män än bland kvinnor och att det är vanligare i vissa yrken. Däremot är orsaken till skillnaderna mindre väl kända. I denna kunskapsöversikt beskrivs det nuvarande kunskapsläget om eventuella samband mellan arbetsmiljön och risken för självmord. I vissa länder har man också börjat med förebyggande åtgärder.
Kunskapsöversikten beskriver dels förekomsten av självmord i olika yrkesgrupper, den generella tendensen är att det är vanligast bland personer med enkla jobb och låg utbildning. Genom att analysera studier från flera olika länder fann man t ex att de med enkla jobba hade mer än dubbelt så hög risk för självmord som personer med hög utbildning i kombination med arbetsledande uppgifter. Flera förklaringar har framförts till skillnaderna riskerna. De faktorer i arbetsmiljön som framför allt diskuterats ha samband med förekomsten av självmord är olika dimensioner av den psykosociala arbetsmiljön såsom förekomst av stressande faktorer och kränkande särbehandling. Man menar också att det finns stöd för att tillgången till olika metoder för självmord, t ex tillgång till skjutvapen eller mediciner/gifter, påverkar risken men kanske framför allt hur självmordet sker. Det finns också studier som indikerar att arbete med personer som avlidit eller begått självmord ökar risken. Attityder och könsroller inom en yrkesgrupp anses också kunna ha viss betydelse. Författarnas slutsats är att utifrån dagens kunskap är förekomsten av olika psykosociala stressorer den bäst belagda förklaringen till skillnader i förekomst av självmord i olika yrkesgrupper.
På några håll i världen, fr a USA och Australien, har man startat olika arbetsplatsinriktade program för att förebygga självmord. De har ofta riktats mot speciella yrkesgrupper där självmord är vanligare än genomsnittet i befolkningen, t ex inom militären, jordbruk, polis eller byggindustri. Några av programmen har gjort utvärderingar som tyder på att åtgärderna haft effekt. De behövs dock mer omfattande utvärderingar innan man kan dra helt säkra
slutsatser om effekterna. Ett program kan innehålla bl a utbildning under 1-2 dagar av vissa personer på en arbetsplats så de bättre kan känna igen arbetskamrater med ökad risk för suicid och de får träning i hur man bemöter sådana arbetskamrater och hjälper dem till professionell vård.
2018;52(6)
En Svensk arbetsmiljöhistoria
Redan tidigt i industrialiserings fotspår anställdes läkare av större företag för att i första hand ta hand om olycksfall. Långt in på 1950-talet fanns dock fortfarande endast ett femtiotal stora företag som hade industrihälsovård. Det var inom denna kår av industriläkare som principerna för företagshälsovård i
modern mening utvecklade sig. Huvudinriktningen var att utifrån medicinska observationer finna sambanden mellan hälsa och förhållanden i arbetsmiljön och i görligaste mån förebygga detta. 1967 träffade LO och SAF en överenskommelse om riktlinjerna för företagshälsovård där de förband sig att gemensamt verka för en utbyggnad av företagshälsovården. Denna skulle vara en tekniskt och medicinskt förebyggande, sjukvårdande och rehabiliterande verksamhet, där skyddsingenjörer och företagsläkare arbetade sidoordnade. Företagshälsovården skulle vara ett intresseområde för arbetsmarknadens parter och inte regleras i lagstiftning.
Arbetsmedicinska institutet tillkom 1966 för att bedriva forskning och utbildning i arbetsmiljöfrågor. Institutet lydde under Socialdepartementet. Etablerandet av institutet kan ses som en del av en specialiseringsprocess inom den offentliga sektorn. Riksdagen beslöt 1971 (10), på grundval av ILOs rekommendation nr. 112 om Occupational Health Services och ett antal nationella överväganden, att det Arbetsmedicinska institutet skulle vara ansvarig för att organisera och genomföra en omfattande specialistutbildning för personal inom företagshälsovården. I början av 1970-talet godkände riksdagen 15 viktiga lagar för reglering av arbetsmarknaden. Arbetsmiljölagen, Lagen om medbestämmande och Lagen om anställningsskydd var tre av dessa nya lagar. Ökade resurser gavs till de myndigheter och organisationer som arbetade med arbetsmiljöfrågor. Arbetarskyddsfonden (senare benämnd Arbetsmiljöfonden, och därefter Arbetslivsfonden) inrättades 1972 för att finansiera nationell forskning och utbildning i arbetsmiljöfrågor.
Skriftserien Arbete och Hälsa publicerades första gången 1967 och har under dessa 50 år publicerat 1076 artiklar och rapporter. Innehållet speglar till viss del hur arbetsmiljön har förändrats under dessa år. Arbete och Hälsa gavs ut från Arbetslivsinstitutet från år 1995 till institutets nedläggning 2007. Utgivningsverksamheten flyttade då till Göteborgs universitet, dock utan några resurser. Antalet publikationer har därför minskat under dessa senare 10 åren men utgivningen fortsätter med ungefär sex nummer per år. Den nya myndighet för arbetsmiljökunskap som inrättats 2018 har bland sina uppgifter att sammanställa och tillgängliggöra kunskap om arbetsmiljö samt kommunicera denna på ett målgruppsanpassat sätt. Den utredning som ligger till grund för den nya myndighetens inrättande föreslår att myndigheten ska ta över ansvaret för Arbete och Hälsa.
Under 1970- och 80-talen utvecklades företagshälsovården både kvantitativt och kvalitativt. 1990 fanns 7 000 specialister inom företagshälsovården, och av dem hade 6 000 genomgått specialutbildning i företagshälsovård. Mer än 80% av landets arbetstagare hade tillgång till företagshälsovård; denna var utbyggd för alla stora och medelstora företag, liksom för en del av småföretagen. 1991 övergav Arbetsgivareföreningen den centrala modellen för förhandlingar med fackföreningarna, i enlighet med ett internationellt skifte mot decentralisering av relationerna på arbetsmarknaden. Man sade upp de centrala avtalen om arbetsmiljöarbete och företagshälsovård. Detta fick långtgående konsekvenser för svensk företagshälsovård. 2001 fanns det 670 företagshälsovårdsenheter i landet. Dessa hade blivit färre som en följd av omstruktureringar i branschen med sammanslagningar och där större aktörer köper mindre företag. Antalet inbyggda företagshälsovårdsenheter hade minskat kraftigt och uppskattades 2004 till 166. En minskande andel av landets arbetstagare hade tillgång till företagshälsovård, 65% år 2007. Minskningen har fortsatt och 2015 fanns 2 770 personer anställda inom företagshälsovården och 1 071 av dessa hade företagshälsovårdsutbildning. Rekryteringsbehovet de närmaste åren bedöms som stort. När Arbetsmiljöinstitutet respektive Arbetslivsinstitutet svarade för all vidareutbildning av företagshälsovårdens personal hade utbildningen en god forskningsanknytning genom att institutens forskare svarade för en stor del av lärarinsatserna. Icke desto mindre, under institutens tid var forskningen kring företagshälsovårdens inriktning och metoder eftersatt. Sådan forskning och sådant utvecklingsarbete har emellertid på ett lovande sätt initierats under de senaste åren. Att inrätta akademisk företagshälsovård, det vill säga företagshälsovårdsenheter som med statliga medel är knutna till en akademisk institution så som arbets- och miljömedicinska institutioner, kan stärka kompetensen inom området.
I oktober 2006 deklarerade den nytillträdda borgerliga alliansregeringen sin avsikt att lägga ner Arbetslivsinstitutet och Institutet upphörde att existera den första juli 2007. Som skäl till stängningen angav regeringen att arbetsmiljöforskning liksom annan forskning bör bedrivas inom universiteten, inte vid statliga myndigheter. Några medel eller instruktioner för detta kom dock aldrig till stånd. Enligt meddelande daterat 7 september 2017 från Arbetsmarknadsdepartementet beslöt regeringen att inrätta en ny myndighet för arbetsmiljökunskap. Myndigheten har placerats i Gävle och inledde sin verksamhet 1 juni 2018. Den nya myndigheten får i uppdrag att sammanställa och tillgängliggöra kunskap om arbetsmiljö samt kommunicera denna på ett målgruppsanpassat sätt. Syftet är att stödja det praktiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Myndigheten ska även utvärdera och analysera arbetsmiljöpolitiken, stödja regeringen i det internationella arbetsmiljöarbetet, och arbeta med frågor som rör företagshälsovård. I budgetpropositionen för 2018 avsätts 18,8 miljoner kronor för myndigheten. Myndigheten byggas upp successivt. När verksamheten är fullt utbyggd år 2020 beräknas budgeten omfatta 35 miljoner kronor per år.